Sportlif i Helsingfors i slutet av 1800-talet

I boken "Helsingfors", utgiven 1888, finns ett nio sidors kapitel "Sportlif" som i komprimerad form återges härunder. Illustrationerna i boken är gjorda av A. Federley. Här en något åldrig text:

Den allmännare insigten om nödvändigheten och nyttan af kroppsrörelse och vistelse i luften har gjort sporten modern äfven i vårt land. Den har tryckt en alldeles märkbar prägel på vårt friluftslif och omfattas af gammal som ung med ett år för år allt lifligare intresse.

Mest utvecklad och med det största och allmännaste intresset omfattad är segelsporten. Denna sportgren, till hvilken vår vidsträckta kust med sina fjärdar och sitt öppna haf liksom enkom inbjuder, representeras af Nyländska Jaktklubben.


Sommaridyll

Klubben har, enligt ordalydelsen i dess stadgar "till syftemål att förmedelst anställande af täflingar i rodd och segling befodra konsten att bygga, tackla och handtera större och mindre skärgårdsbåtar, sprida praktisk kunskap om de första begreppen i sjöväsendet, samt under lustfärder i Finska vikens härliga skärgård väcka och underhålla håg för sjömansyrket och kärlek till fosterlandet". I klubben voro 1888 inskrifna fyrtionio segelbåtar och fyra ångslupar.

Den sport, som täflar med segelsporten om allmänhetens intresse, är trafvarsporten, hvilkens gynnare och vänner äfven hafva sin egen klubb. De stora traftäflingarna, dels vintertid på isen, dels sommartid på klubbens sommarbana vid Oggelby, kunna ständigt räkna på intresserade åskådare till tusental och de vinnande hästarnas namn äro kända af hög och låg kring hela landet.

I ett så nordligt land som vårt, där isen ligger halfva året, är det sjelffallet att skrinnskosporten måste hafva många idkare. För skärgårdsbon en viktig samfärdselfråga, då kölden slår sina blå bryggor öfver fjärdarna, är skrinnskoåkningen ungdomens käraste nöje. När de första höstfrosterna belägga vattenpussarna och låga stränder med is, få skolorna skrinnlof och är läsglädjen lös. För tre decennier sedan var skridskoåkningen uteslutande ett nöje för gossar. Det ansågs ej passande att flickor ägnade sig åt en så hurtig kroppsöfning ty flickans väsen borde ju enligt det då ännu i samhället och litteraturen gällande åskådningssättet vara stillsamt och blygt. Nu ser man däremot flickor och gossar svänga om varandra på stålsko och någon präktigare nordisk vinterbild kan man knapt tänka sig.

Ett för par decennier sedan i södra delarna af vårt land alldeles okändt nöje har skidlöpningen varit. Nu idkas den som sport af ung och gammal, och importen af skidor från norra delarna af landet är rätt betydlig. För att ytterligare lifva intresset för denna sport, så lämplig för våra vintrar med deras djupa drifvor, har sportklubben anordnat allmänna täflingar i skidlöpning. I dessa hafva deltagit ej blott skolungdom, utan äfven militär och skärgårdsallmoge, samt till och med skidlöpare från Karelen.


Från Nordisk Familjebok 1882

Helsingfors Roddklubb har tagit den sportmässiga rodden under sitt hägn. Klubben har inemot halftannat hundrade medlemmar och eger ett båthus i Kaisaniemi samt för sina kapprodder två fyraårade Malta-giggar, en två-årad Malta-gigg samt en centerbordskanot och tolf paddelkanoter. Hvarje år på sensommaren anställdes täflingsrodd, till hvilken öfningar flitigt pågå under sommarens lopp på Tölö viken och Norra hamnen. Äfven frivilliga brandkåren har en har en roddförening för de särskilda kompanierna, hvilka sinsemellan anställa täflingsrodder. Nästan alla tider på dagen ser man dels de stora kapproddsbåtarna, dels paddelkanoter manövrera på Tölö vikens alltid spegellugna vatten, och den omständighet att många af paddelkanoterna upptagas af unga damer gör den vackra och lifliga taflan än mer tilltalande.

Finska Jagtföreningen, som har sin egen skjutbana utanför Långa bron, anställer årliga täflingsskjutningar på fast och rörlig tafla...

Velocipedklubben räknar för närvarande omkring omkring sextio medlemmar och är intresset för velocipedsporten i ständigt stigande bland alla åldrar. Tidigt på morgnarna, då rörelsen ännu är jemförelsevis liten, kan man se velocipedister göra sina eleganta evolutioner på Runebergsesplanadens sandgångar och asfalttrottoarer, och på eftermiddagarna vimlar det af dylika idrottsmän i Kaisaniemi. De låga, jemförelsevis ofarliga bicyklerna hafva vunnit allt mer insteg inom klubben. Men hur skickligt de än framföras erbjuder en ridt på sådana dock ej ens närmelsevis samma tillfälle att excellera i elegans och sportmannaskicklighet, som de höga bicyklerna, i hvilkas manövrerende en del af klubbens medlemmar vunnit ett verkligt förvånande mästerskap. En egendomlig och vacker syn erbjuder det, då klubben har samridt en mörk afton i Kaisaniemi. Den långa raden af lyktor, som slingrar sig mellan träden efter gångarnas krökningar, än försvinnande, än åter blänkande fram, har något mystiskt, trollskt i sig, likasom också då velocipederna och deras ryttare plötsligen lik skuggor skönjas i dunklet, susa förbi och åter försvinna.


Velociped i lummig parkmiljö

Äfven bland damer är intresset för velocipedsport vaket. Man har en och annan tidig stund i Brunnsparken sett unga damer i gymnastikdrägt öfva sig på tvålhjulig säkerhetsbicykel och sedan numera enkom för fruntimmer konstruerade dylika kommit i handeln, är det att förmoda att de velocipedåkande damernas antal hastigt skall ökas.

Ovan är alla de sporter som författaren Rafael Hertzberg tar upp i sin bok. Helsingfors hade på denna tid en befolkningsmängd på 90.000 personer, språkförhållandet var lika mellan fi/sv eller 45/45%, av resterande 10% kan man anta att en ganska stor del var ryskatalande.